Min drömskola - Notiser - Emilia
Motivation.
Jag har valt att mina tre snap shots skall följa ett speciellt tema, motivation. En del lärare idag kan ibland glömma vikten av det, något som i mina ögon är en självklarhet att från läraren att förmedla
Varför lär vi oss detta?
Hur skall vi göra för att palla oss igenom dessa åren?
Vart och hur skall vi finna gnistan till en bra skolgång?
Hur kan ni hjälpa oss elever att genomföra detta?
Notis 1
Emilia - Hur tycker du att en lärare skall få sina elever motiverade?
Elev 1 - Prata personligt, mer kompisaktigt liksom. Man kan inte säga vad man vill, utan säga ”vad läraren vill höra”
Emilia - Tycker du dom lyckas med detta?
Elev 1 - Nej, absolut inte
Notis 2
Emilia - Hur skall man få sina elever motiverade?
Lärare 1 – Peppa! Och släppa lärarstämpeln och vara mer som en ”kompis”.
Emilia - Tycker du att du lyckas med det?
Lärare 1 – Nja, det hade väl kunnat vara bättre kanske.
Notis 3
Emilia - ”Tänker” du på vad du säger till läraren, och vad du inte säger till läraren?
Elev 2 - Ja?
Emilia - Varför är det så?
Elev 2 - För man inte vill framstå som "dum" och därav få ett sämre betyg. Betyg har fått ett alldeles för stort fokus.
Emilia - Hur har detta med motivation att göra?
Elev 2 - Tror du själv att man blir motiverad när man inte kan säga vad man vill?
/ Emilia
Min drömskola - Krönika - Emilia
Det här är det närmsta jag har varit ett fyrklöver. Jag hoppas ni förstår ironin med att det är ett treklöver.
Jag kan minnas sommrar då jag och min bästa vän var på jakt efter intressanta föremål. Helt spontant från ingenstans kunde hon säga: “Där borta är ett fyrklöver”.
I en låda på hennes rum förvarade hon 24 stycken fyrklöver.
Mina händer må vara nakna då de aldrig själv plockat upp ett. Jo, det var en gång jag stal ett av henne som den mini-kleptoman jag är.
Med detta vill jag säga är att, tur och otur existerar. Fyrklövrar, nyckelpigor, hästskor. Det kan låta ytligt, eller kanske bara att jag är dum i huvudet men jag menar verkligen det.
Att jag är otursförföljd är något jag alltid levt med, sedan barnsben. Jag skojar inte när jag säger det utan jag är fullständigt grav-allvarlig. En del har av ödet, slumpen, eller vad man nu tror på, mer tur än andra.
Detta har, som med allt annat här i livet, inte minst speglat min skolgång. Orättvisa utvecklingssamtal, betyg, uppfattning av lärare, och ja, you name it.
Det var en gång jag hade skrivit en berättelse, jag hade djupanalyserat den, mina föräldrar hade djupanalyserat den, min syster hade djupanalyserat den, och ett flertal kompisar hade djupanalyserat den. När jag överlämnade papperna i handen kände jag stolthet över att detta var just mitt arbete, min berättelse. Jag hade själv läst igenom texten säkert över 50 gånger och varje gång jag smakade på orden smakade allt ljuvligt.
När vi fick tillbaka det vi hade skrivit hände något jag inte räknat med. Under en hel lektion, 55 långa minuter, satt min lärare med mig och i princip berättade hur jävla dålig den var.
Alla timmar jag ägnat framför min dator kändes förgäves. Jag började gråta när jag satt där och lyssnade på hur värdelöst mitt verk var. Det kändes som om någon bokstavligt bara tryckte ner mig i marken och när jag väl kommit ner, bara för att, tycka lite till. Veckan innan hade jag suttit och filosoferat på mitt rum: “Hmmm.. om jag skulle släppa det här som en bok, den skulle sälja som rinnade vatten”.
När betygen kom fick jag “G”. Godkänd. Tack så jävla mycket för det. I alla år hade lärare alltid poängterat att skriva var min starkaste sida. Det fanns ett flertal i klassen som kvällen innan hastat ihop någonting och ändå fick “VG”.
Vart finns rättvisan? Hur tänker ni lärare egentligen ibland?
/ Emilia
Min drömskola - Argumenterade text - Emilia
Vad tjock jag är. Verkligen. Det bara hänger, det dallrar, alla tycker säkert jag är äcklig. Jag tittar mig i spegeln och riktigt äcklas av mig själv. Simprov imorgon, alla kommer inspektera mina små bröst, hängiga mage och dallriga lår. Alla. Jag får väl säga att jag har mens imorgon, neeej just det jag har inte fått min mens än. Jag är en äcklig, outvecklad liten råtta som ingen tycker om. Ingen.
______________________________________________________________________________________________
Jag vet att jag är sen, jag vet det. Borde jag ändå gå in i klassrummet och göra det där jävla provet som ingen hade berättat att vi hade och be om omprov? Varför vet alla om att vi har prov idag utan jag, varför alla?
För att jag är tjejen som inte säger något och när jag väl säger någon spyr någon upp någon kommentar i stil med: ”Amen, håll käften din jävla, finniga sak”.
Jag har lovat mig själv att inte prata igen. En snabb blick ner på mitt allt för nya converse och inser att ett tuggummi fastnat på ovansidan. Så där äckligt och kladdigt att man inte vill pilla bort det. Ljud hörs och klassrums dörren öppnas. Oj då slutar vi redan ?
- Skolkare, du är så jävla dålig!
______________________________________________________________________________________________
Tonårsperioden är jobbig för alla. Japp, alla. Oavsett om det är finnar, kompisbekymmer eller kanske till och med alkoholiserade föräldrar. Alla har något som inte klaffar. Allt räknas och saker som kan uppfattas ytliga kan tynga ner en själv något enormt, ex. utseendefixering. Vi går från att vara barn till vuxna, vi mognar och vi börjar tänka. Det är jobbigt. Ibland glömmer ni det, ja Paul, jag syftar på er lärare.
Jag syftar på ex. på idrotten. Emilia Lungren, jag, jag ett levande exempel på detta. När jag var mindre fick jag ofta höra: ”Vad tjock du är”, osv. När jag tänker på det gör det ont, riktigt ont. Det har tyngt ner mig sen lågstadiet och kommer alltid att göra det. Och så kommer ”skoljoggen” och man kommer sist in i mål. Hur tror ni att det känns?
I omklädningsrummet hör man hur tjejerna säger: ”OMG, Shiiiieett vad jag är tjock”. Jag blir stum, hur kan man ens säga något sådant. I bakhuvudet susar tillbakablickar från när jag blivit kallad tjock som mindre. Jag vet att jag är större än de andra, och när man töntigt nog svarar: Sluta kolla på dig själv, är det du eller jag som är ”tjock”? Och nu kommer det, ”Åhh du är ju visst supersmal”, blabla. Ordbajs. De fattar inte vad de säger eller vad de gör.
I min drömskola är gymnastik borttaget från schemat. Istället peppar man eleverna att träna med frivilliga aktiviteter, gymkort osv. Jag säger inte att det är dåligt att träna, tvärtom. Men slippa gymnastiken, bli bedömd efter sin fysika förmåga. Slippa ha folk som tittar på hur höga grodhopp man gör eller hur fort man springer. Jag hatar gymnastik, hatar. Inte för att jag skall behöva röra på mig, utan ha en gloende hök som antecknar antalet armhävningar. Jag har tappat räkningen på antal sömnlösa nätter med tanken att det är gympa imorgon.
Skall det vara såhär?
Bojkotta idrotten i skolan.
Min drömskola har ett hemklassrum som man alltid är i, och att det är lärarna som går runt (undantag - laborationer i NO, slöjd osv.) för att i det verkliga arbetslivet är det ju så. Dessutom kan man på detta sättet hålla nere klotter, skadegörelse och annat tråkigt. En bekväm stol, som går att individuellt ställa in, på ett runt bord med runt fem elever, med en varsin laptop/macbook. Vi använder datorn dagligen vid skolarbeten och det är ett av dom effektivaste sätten att studera med. Detta kommer ju kosta en del, indirekt alltså (skatt), och när man slutar ”köper man ut” sin dator om man vill. Klassrummen är ljusa och fräscha. I uppehållsrummet finns en kafeteria som säljer kaffe, kakor, riktiga ”lunchmackor” m.m. Självklart serveras även lunch, två alternativ varje dag . En vegetarisk rätt och en animalisk, med pasta, potatis, ris, nudlar, som du hör, i alla möjliga kombinationer.
Om man tar mig som exempel igen. I sexan var jag typ inte på en ända engelskalektion. Jag skolkade inte och så, men det var kör just den tiden varje vecka. Inte förrens i sjuan får jag reda på hur kass jag är och att jag ”aldrig” skulle kunna ta igen det. Det är försent. Ett utvecklingssamtal räcker inte. Tre gånger i terminen så pratar mentorn med eleven om hur allt ligger till, varav ett med förälder. Läraren undervisar första skolveckan i studieteknik, det är viktigt. En halv skoldag, fredag efter lunch ex, får eleven ”jobba fritt” (kan jämföras med EA). Läxor, något projekt, det finns alltid något att göra.
Motivation är till stor del lärarens ansvar. Dom får stötta och hjälpa eleverna på ett mer aktivt sätt. Många som är omotiverade tänker nog, läraren tycker ju ändå inte om mig.
/ Emilia