Det här är det närmsta jag har varit ett fyrklöver. Jag hoppas ni förstår ironin med att det är ett treklöver.

Jag kan minnas sommrar då jag och min bästa vän var på jakt efter intressanta föremål. Helt spontant från  ingenstans kunde hon säga: “Där borta är ett fyrklöver”.

I en låda på hennes rum förvarade hon 24 stycken fyrklöver.

Mina händer må vara nakna då de aldrig själv plockat upp ett. Jo, det var en gång jag stal ett av henne som den mini-kleptoman jag är.

Med detta vill jag säga är att, tur och otur existerar. Fyrklövrar, nyckelpigor, hästskor. Det kan låta ytligt, eller kanske bara att jag är dum i huvudet men jag menar verkligen det.

Att jag är otursförföljd är något jag alltid levt med, sedan barnsben. Jag skojar inte när jag säger det utan jag är fullständigt grav-allvarlig. En del har av ödet, slumpen, eller vad man nu tror på, mer tur än andra.

Detta har, som med allt annat här i livet, inte minst speglat min skolgång. Orättvisa utvecklingssamtal, betyg, uppfattning av lärare, och ja, you name it.

Det var en gång jag hade skrivit en berättelse, jag hade djupanalyserat den, mina föräldrar hade djupanalyserat den, min syster hade djupanalyserat den, och ett flertal kompisar hade djupanalyserat den. När jag överlämnade papperna i handen kände jag stolthet över att detta var just mitt arbete, min berättelse. Jag hade själv läst igenom texten säkert över 50 gånger och varje gång jag smakade på orden smakade allt ljuvligt.

När vi fick tillbaka det vi hade skrivit hände något jag inte räknat med. Under en hel lektion, 55 långa minuter, satt min lärare med mig och i princip berättade hur jävla dålig den var.

Alla timmar jag ägnat framför min dator kändes förgäves. Jag började gråta när jag satt där och lyssnade på hur värdelöst mitt verk var. Det kändes som om någon bokstavligt bara tryckte ner mig i marken och när jag väl kommit ner, bara för att, tycka lite till. Veckan innan hade jag suttit och filosoferat på mitt rum: “Hmmm.. om jag skulle släppa det här som en bok, den skulle sälja som rinnade vatten”.

När betygen kom fick jag “G”. Godkänd. Tack så jävla mycket för det. I alla år hade lärare alltid poängterat att skriva var min starkaste sida. Det fanns ett flertal i klassen som kvällen innan hastat ihop någonting och ändå fick “VG”.

Vart finns rättvisan? Hur tänker ni lärare egentligen ibland?

/ Emilia