Min drömskola - Novell - Emma
♥2011-05-15 ♥18:29:26
Jag liknar en man.
Näsan stor och klumpig, sned och kantig när jag blottar mina gula, glesa tänder.
Hur mycket jag än vänder och vrider på huvudet som jag sett modellerna på Top Model göra
så finns det inte en enda bra vinkel.
Luktar äckligt gör jag också. Som en gris.
Och jag duschar alldeles för sällan.
Och jag har inte råd med en ny färgning. Utväxten blottar min bleka, fula skalle.
De har rätt. Allt de sa var sant. Jag är en horig fattiglapp.
Jag ser mig omkring i mitt rum. Inte ens det är fint.
Fyfan va ja e ful.
Jag är nervös. Klart man är, tänker jag, det är väl alla så här första dagen. Men på något sätt så känns det som om jag har mer anledning att vara nervös än alla andra. Jag är ju så ful att ingen kommer vilja vara med mig. Pekad på, skrattad åt. Flinande jävulselever och jävulslärare vart jag än tittar. Varje dag. Det är så här jag känner just nu. Jag känner mig hatad av alla innan jag ens har träffat dem. För jag vet ju hur det kommer att bli. Precis som vanligt. Mobbad.
Hanna tog första steget in på skolgården. Det verkade som om alla stirrade på henne. Hennes färgstarka hår lyste som ett rödljus i solen och fick det att se ut som om hennes huvud brann. Hon såg det framför sig. Alla ögon som borrade sig in i henne, alla viskande röster, alla flinande miner och tillgjorda ”Hej! Är det du som är den nya eleven? Va ful du e!” Jag är ingen elev, tänkte hon. Jag är en råtta. En ful, äcklig, tjock och efterbliven råtta… med utväxt.
Över henne flög det fåglar, fiskmåsar förstås, som gnällde och skrattade gällt. Hon kände paniken stiga. Alla skrattade åt henne.
Plötsligt kom en brunhårig tjej fram till henne. Hon gick fort med bestämda steg så att hennes spikraka Loréal Paris-hår slängde åt alla håll. Dock såg det fortfarande helt perfekt ut. Hanna tog reaktionsaktigt några steg tillbaka och omedvetet flög hennes händer upp framför kroppen som ett skydd.
- Hej, sa tjejen bestämt. Jag heter Fannie och går i din klass, 7R1.
Fannie log härligt. Hon verkade inte märka Hannas konstiga manövrar, utan pratade med henne som om hon varit vilken vanlig, fin människa som helst. Hanna ville tro henne, det ville hon verkligen, men genast flög det tankar genom hennes huvud. Kritiskt och vant började hon granska Fannies signaler. Hon letade efter ett hånleende bakom de glittrande, bruna ögonen. Hon letade efter något som Fannie dolde. Men där fanns ingenting annat konstigt än kletig mascara från Maybelline och ett vänskapligt djup som Hanna överraskades över. Hon letade i hennes ansikte efter ryckningar som skulle kunna avslöja att hon ljög och tyst kluckade av skadeglädje inombords. Men ingenting annat än (för) mycket foundation fanns där. Så hon tvingade försiktigt fram ett snett, grimasliknande leende som svar. Utan tänder förstås.
När de promenerade mot klassrummen såg hon sig omkring för första gången. Skolans stora fasad andades fräscha lokaler, professionell undervisning och magnifika miljöer. Alla elever och lärare som var ute verkade så glada och sprudlande. Det var strålande väder. De övergröna löven på de stora ekträden bredvid skolans huvudbyggnad, vajade i den stilla brisen. Det var som värme på burk, och hon kände sig om möjligt något… gladare. Ja faktiskt, det var hon. Men hon stod fortfarande inför den stora, mest fruktansvärda händelsen – presentationen inför klassen. Hon skulle ha ALLAS blickar på sig. Verkligen allas blickar. Tanken gav henne ångest. Hjärtat började plötsligt klappa hårt och hon ville bara försvinna därifrån och aldrig någonsin komma tillbaka. Hennes fötter ville vrida sig åt motsatt håll och bara springa iväg, iväg och ingenstans och överallt. Hon skulle kunna offra vad somhelst för att få slippa, till och med ridningen.
Dörren öppnades som om den var dragen av en snigel. Allt i hennes synfält kändes suddigt och avlägset, som om hon inte riktigt var där. Ljuset strömmade mot ansiktet och hennes nya klassföreståndare, Frida, kikade ut. Hennes snälla, runda ansikte såg ut som en boll på hennes korta, smala kropp. Bakom henne skymtade klassen. De satt i stora bänkar som var fyllda med pennor, suddgum, papper, linjaler och miniräknare. Mattesalen var stor, vit och det var så högt i tak att det skulle kunna jämföras med en kyrka, eller ännu hellre himlen. Hon stirrade på dem alla med stora ögon en lång stund och bara stod i dörröppningen blickstilla. Hon var som paralyserad av rädsla och av ångest. Tårarna svämmade över innanför ögonlocken men hon lät inte en enda falla nerför. Nej, tänkte hon, nejnejnej... aldrig... aldrig någonsin...
Hon var plötsligt inne i klassrummet. Som hon trodde, alla stirrade. Folk omkring henne pratade högt och fort. Allt blandades till en enda stor sörja. Hon fick ont i magen och var nära att kräkas. Huvudet snurrade. Hon tog tag i en bänk för att inte tumla omkull, råkade komma åt touchen och orsakade att bänken började låta. Den spelade så högt att hon hoppade till och fick ont djupt nere i öronen. Hon ville börja gråta men vågade inte. Hon ville springa men kunde inte. Frida skyndade sig fram för att stänga av musiken.
Hon blev satt runt ett gruppbord med 3 andra elever längst bak. De presenterade sig, men hon hörde det inte. Lektionen hade börjat, men hon märkte det inte. Blundande och med krampande mage försökte hon få tillbaka lugnet. Hon höll i bordskanten så att knogarna vitnade och naglarna trycktes in i skinnet. De bara gjorde sig till för att plåga henne. De hatade henne. Hon var så ful jämfört med de smala, perfekta tjejerna. De skrattade inombords åt henne, de tyckte hon var värdelös. Det var som om de stack henne i hela kroppen med dolkar. Bort, bort, bort från min åsyn, försvinn, vanish, håll er borta, beat it! Lämna mig ifred! Jag vill inte vara här och jag kommer ALDRIG att vilja vara här. HORIG FATTIGLAPP!
Plötsligt.
Ett par mörka ögon. Mer behövdes inte. Hon kollade upp och allt stannade. Det var som om ett sus gick genom hela henne. Det gjorde henne varm och kall på samma gång, rädd och modig på samma gång, glad och lessen på samma gång. Det gjorde henne kär. Pojken med brunt, halvlångt och stripigt hår. Pojken men de snälla ögonen och den vänliga, lugna blicken. Pojken som såg ut att förstå precis hur hon kände. Pojken som var den enda personen som hon just nu vågade och kunde se i ögonen. Det var han som satt framför henne. Den pojken. Bara en ynklig liten meter. Hon skulle kunna sträcka ut en hand och röra vid hans lena kind, men det gjorde hon inte förstås. Och han log varmt. En värme som svävade mellan dem och liksom flöt in i hennes själ.
- Hej, viskade hans mjuka läppar. Jag heter Leo.
Och så trevade han efter hennes hand och kramade den hårt.
- Såja, ta ett djupt andetag, sa han lugnt och såg in i hennes ögon.
Han kollade ner på deras händer en stund och sneglade sen lite under lugg.
Först förstod hon inte att han hade sagt något. Hanna var så chockad att hon inte kunde ta ett andetag. När hon försökte log han igen. Han förstod. Det var som om han läste hennes tankar som svart på vitt och... förstod precis hur hon kände. Med ens var allt annat borta. Det var bara han och hon där i klassrummet, där i skolan, där i världen. Hon var äntligen säker. Och innan hon visste ordet av det så log hon tillbaka. Med tänder.
- Hur var skolan, gumman?
Hanna brydde sig inte om att det fick henne att verka som ett litet barn - hon slängde sig i armarna på sin mamma och borrade in näsan i hennes tunna vårjacka. Den luktade säkerhet och lugn. När hon drog sig ur famnen så såg hon in i sin mammas oroliga ögon och sa:
- Mamma. Jag kan bara inte sluta le.
Hennes tänder lyste i sommarsolen.
Emma
Permalink
Mobbad
Min Drömskola
Emma Wikfeldt 9C
Jag liknar en man.
Näsan stor och klumpig, sned och kantig när jag blottar mina gula, glesa tänder.
Hur mycket jag än vänder och vrider på huvudet som jag sett modellerna på Top Model göra
så finns det inte en enda bra vinkel.
Luktar äckligt gör jag också. Som en gris.
Och jag duschar alldeles för sällan.
Och jag har inte råd med en ny färgning. Utväxten blottar min bleka, fula skalle.
De har rätt. Allt de sa var sant. Jag är en horig fattiglapp.
Jag ser mig omkring i mitt rum. Inte ens det är fint.
Fyfan va ja e ful.
Jag är nervös. Klart man är, tänker jag, det är väl alla så här första dagen. Men på något sätt så känns det som om jag har mer anledning att vara nervös än alla andra. Jag är ju så ful att ingen kommer vilja vara med mig. Pekad på, skrattad åt. Flinande jävulselever och jävulslärare vart jag än tittar. Varje dag. Det är så här jag känner just nu. Jag känner mig hatad av alla innan jag ens har träffat dem. För jag vet ju hur det kommer att bli. Precis som vanligt. Mobbad.
Hanna tog första steget in på skolgården. Det verkade som om alla stirrade på henne. Hennes färgstarka hår lyste som ett rödljus i solen och fick det att se ut som om hennes huvud brann. Hon såg det framför sig. Alla ögon som borrade sig in i henne, alla viskande röster, alla flinande miner och tillgjorda ”Hej! Är det du som är den nya eleven? Va ful du e!” Jag är ingen elev, tänkte hon. Jag är en råtta. En ful, äcklig, tjock och efterbliven råtta… med utväxt.
Över henne flög det fåglar, fiskmåsar förstås, som gnällde och skrattade gällt. Hon kände paniken stiga. Alla skrattade åt henne.
Plötsligt kom en brunhårig tjej fram till henne. Hon gick fort med bestämda steg så att hennes spikraka Loréal Paris-hår slängde åt alla håll. Dock såg det fortfarande helt perfekt ut. Hanna tog reaktionsaktigt några steg tillbaka och omedvetet flög hennes händer upp framför kroppen som ett skydd.
- Hej, sa tjejen bestämt. Jag heter Fannie och går i din klass, 7R1.
Fannie log härligt. Hon verkade inte märka Hannas konstiga manövrar, utan pratade med henne som om hon varit vilken vanlig, fin människa som helst. Hanna ville tro henne, det ville hon verkligen, men genast flög det tankar genom hennes huvud. Kritiskt och vant började hon granska Fannies signaler. Hon letade efter ett hånleende bakom de glittrande, bruna ögonen. Hon letade efter något som Fannie dolde. Men där fanns ingenting annat konstigt än kletig mascara från Maybelline och ett vänskapligt djup som Hanna överraskades över. Hon letade i hennes ansikte efter ryckningar som skulle kunna avslöja att hon ljög och tyst kluckade av skadeglädje inombords. Men ingenting annat än (för) mycket foundation fanns där. Så hon tvingade försiktigt fram ett snett, grimasliknande leende som svar. Utan tänder förstås.
När de promenerade mot klassrummen såg hon sig omkring för första gången. Skolans stora fasad andades fräscha lokaler, professionell undervisning och magnifika miljöer. Alla elever och lärare som var ute verkade så glada och sprudlande. Det var strålande väder. De övergröna löven på de stora ekträden bredvid skolans huvudbyggnad, vajade i den stilla brisen. Det var som värme på burk, och hon kände sig om möjligt något… gladare. Ja faktiskt, det var hon. Men hon stod fortfarande inför den stora, mest fruktansvärda händelsen – presentationen inför klassen. Hon skulle ha ALLAS blickar på sig. Verkligen allas blickar. Tanken gav henne ångest. Hjärtat började plötsligt klappa hårt och hon ville bara försvinna därifrån och aldrig någonsin komma tillbaka. Hennes fötter ville vrida sig åt motsatt håll och bara springa iväg, iväg och ingenstans och överallt. Hon skulle kunna offra vad somhelst för att få slippa, till och med ridningen.
Dörren öppnades som om den var dragen av en snigel. Allt i hennes synfält kändes suddigt och avlägset, som om hon inte riktigt var där. Ljuset strömmade mot ansiktet och hennes nya klassföreståndare, Frida, kikade ut. Hennes snälla, runda ansikte såg ut som en boll på hennes korta, smala kropp. Bakom henne skymtade klassen. De satt i stora bänkar som var fyllda med pennor, suddgum, papper, linjaler och miniräknare. Mattesalen var stor, vit och det var så högt i tak att det skulle kunna jämföras med en kyrka, eller ännu hellre himlen. Hon stirrade på dem alla med stora ögon en lång stund och bara stod i dörröppningen blickstilla. Hon var som paralyserad av rädsla och av ångest. Tårarna svämmade över innanför ögonlocken men hon lät inte en enda falla nerför. Nej, tänkte hon, nejnejnej... aldrig... aldrig någonsin...
Hon var plötsligt inne i klassrummet. Som hon trodde, alla stirrade. Folk omkring henne pratade högt och fort. Allt blandades till en enda stor sörja. Hon fick ont i magen och var nära att kräkas. Huvudet snurrade. Hon tog tag i en bänk för att inte tumla omkull, råkade komma åt touchen och orsakade att bänken började låta. Den spelade så högt att hon hoppade till och fick ont djupt nere i öronen. Hon ville börja gråta men vågade inte. Hon ville springa men kunde inte. Frida skyndade sig fram för att stänga av musiken.
Hon blev satt runt ett gruppbord med 3 andra elever längst bak. De presenterade sig, men hon hörde det inte. Lektionen hade börjat, men hon märkte det inte. Blundande och med krampande mage försökte hon få tillbaka lugnet. Hon höll i bordskanten så att knogarna vitnade och naglarna trycktes in i skinnet. De bara gjorde sig till för att plåga henne. De hatade henne. Hon var så ful jämfört med de smala, perfekta tjejerna. De skrattade inombords åt henne, de tyckte hon var värdelös. Det var som om de stack henne i hela kroppen med dolkar. Bort, bort, bort från min åsyn, försvinn, vanish, håll er borta, beat it! Lämna mig ifred! Jag vill inte vara här och jag kommer ALDRIG att vilja vara här. HORIG FATTIGLAPP!
Plötsligt.
Ett par mörka ögon. Mer behövdes inte. Hon kollade upp och allt stannade. Det var som om ett sus gick genom hela henne. Det gjorde henne varm och kall på samma gång, rädd och modig på samma gång, glad och lessen på samma gång. Det gjorde henne kär. Pojken med brunt, halvlångt och stripigt hår. Pojken men de snälla ögonen och den vänliga, lugna blicken. Pojken som såg ut att förstå precis hur hon kände. Pojken som var den enda personen som hon just nu vågade och kunde se i ögonen. Det var han som satt framför henne. Den pojken. Bara en ynklig liten meter. Hon skulle kunna sträcka ut en hand och röra vid hans lena kind, men det gjorde hon inte förstås. Och han log varmt. En värme som svävade mellan dem och liksom flöt in i hennes själ.
- Hej, viskade hans mjuka läppar. Jag heter Leo.
Och så trevade han efter hennes hand och kramade den hårt.
- Såja, ta ett djupt andetag, sa han lugnt och såg in i hennes ögon.
Han kollade ner på deras händer en stund och sneglade sen lite under lugg.
Först förstod hon inte att han hade sagt något. Hanna var så chockad att hon inte kunde ta ett andetag. När hon försökte log han igen. Han förstod. Det var som om han läste hennes tankar som svart på vitt och... förstod precis hur hon kände. Med ens var allt annat borta. Det var bara han och hon där i klassrummet, där i skolan, där i världen. Hon var äntligen säker. Och innan hon visste ordet av det så log hon tillbaka. Med tänder.
- Hur var skolan, gumman?
Hanna brydde sig inte om att det fick henne att verka som ett litet barn - hon slängde sig i armarna på sin mamma och borrade in näsan i hennes tunna vårjacka. Den luktade säkerhet och lugn. När hon drog sig ur famnen så såg hon in i sin mammas oroliga ögon och sa:
- Mamma. Jag kan bara inte sluta le.
Hennes tänder lyste i sommarsolen.
Kommentarer
Postat av: Maria Bergström
Du är väldigt duktig på att skriva,jag blir väldigt berörd av din novell! Kämpa på med kärleken ;)
Postat av: Emma
Tack så mycket! :)
Trackback